“Politisk Islam” – Ett problematiskt begrepp
Ulf Kristersson använde sig av begreppet ”politisk islam” i sin artikel till DN 24/11. Ord spelar roll och påverkar vår förståelse och tolkning av världen.
I denna artikel kommer vi att problematisera detta begrepp även om muslimska fredsrörelsen ställer sig bakom huvudbudskapet i Kristersson artikel som vi välvilligt valt att tolka som ett inlägg mot grupper som uppmanar till våld eller med våldsamma metoder försöker påtvinga sin ideologi på andra samt att det är viktigt att stå upp för demokrati och politisk frihet.
Vi är däremot mer skeptiska till hur Kristersson valt att benämna, beskriva och metoden att bekämpa fenomenet men vi delar uppfattningen att vi behöver agera mot dem som på olika sätt försöker inskränka vår demokrati.
Vi menar dock att oavsett om det handlar om politiska riksdagspartier, politiker, nationalister, muslimer, kristna, ateister, veganer eller någon annan etikett som kan sättas på en människa så anser vi det vara lika problematiskt om man använder sig av våld eller försöker inskränka andras möjligheter till demokrati. Handlingen i sig blir varken bättre eller sämre om det är en muslim som agerar på sådant sätt.
I denna artikel vill vi fokusera på begreppet ”politisk islam” då vi upplever dess användning som problematisk och polemiserande.
Vad är politik?
Politik (från det grekiska ordet politik) är en handling av aktiviteter som är associerad med att fatta beslut i grupper eller andra former av maktrelationer mellan individer, så som fördelning av resurser eller status.
Låt oss omvandla detta till tre grundantaganden eller premisser:
- Om en individ ska anses ha någon form av status och om så fallet vilken status den bär på då handlar det om politik.
- Om en individ ska få resurser eller få resurser fråntagna då handlar det om politik.
- Om det är kopplat till någon form av maktrelation dvs rättigheter eller skyldigheter som en individ har då handlar det om politik
Tillämpar vi detta på olika ställningstaganden och uppmaningar som religionen har så kommer vi snabbt se med bakgrund av ovanstående tre premisser att religion i hög grad skall anses vara politisk. Ett enkelt tankeexperiment med en uppmaning som finns inom olika religioner som ställs mot dessa tre premisser kommer snabbt att bevisa detta.
Religioner har därmed ofta flertalet principiella ställningstaganden i olika frågor som har politiska dimensioner. En del av dessa kan anses vara kontroversiella politiska ställningstaganden beroende på den normativa politik som råder i samhället. Äganderätten är tex något som judendomen, kristendomen och islam tar ställning för. Detta är en tydlig men idag okontroversiellt politiskt ställningstagande. Kroppslig integritet är en annan sak som t.ex. Islam tar ställning för.
Religioner är politiska
Religioner har genom sina moraliska uppmaningar till människan flertalet principiella ställningstaganden som är politiska i sin natur. Även inom Islam finns sådana ställningstaganden. Islam uppmanar t.ex. om att man ska ta hand om fattiga och betala allmosa ”Zakat” (en form av fördelningspolitik), att man ska söka utbildning och utbilda sig ”Ilm” (en form av utbildningspolitik) eller att man ska vara ärlig och uppriktig i alla sina affärstransaktioner muamalat (handelspolitik).
Lika mycket som att vara ”anständig”, ”moralisk”, ”etisk” i slutändan blir ett politiskt ställningstagande både i dess definition och i dess applikation så blir även varje praktiserande muslim politisk (likt varje vegetarian, vegan, kristen, jude, förening, kyrka, moské) i någon grad.
Det innebär dock inte att varje praktiserande muslim är enhetlig i sin applikation eller i sin politiska vision i hur dessa religiösa uppmaningar och ställningstaganden ska genomföras i praktiken eller ens att de delar samma nivå av kunskap om sin religiösa tradition – lika lite som varje vegan eller vegetarian delar samma uppsättning av kunskapsgrund i sitt val att identifiera sig som sådan. Varje muslim är sin egen person som på olika sätt försöker navigera i livet baserat efter sina egna individuella förutsättningar. Det som är gemensamt för muslimer idag rent sociologiskt är dock främst att de själva identifierar sig som sådana och att den identifikationen kan (men måste inte) medföra ett intresse för islam och en vilja att försöka inspireras av och leva i enlighet med den förståelse man besitter.
Från ett teologiskt perspektiv så är benämningen muslim mer strikt satt då det kräver att en muslim ska känna till, agera och bekänna sig till specifika trossatser.
Är muslimer en politisk enhet?
Många muslimer är inte så pålästa inom teologi eller islamisk juridik och tänker kanske inte så mycket på dessa ställningstaganden annat än när de hamnar i situationer som tvingar de att reflektera över sin egen inställning över en situation. Inte ens då är det säkert att alla individer som identifierar sig som muslimer kommer att söka svar från teologiska källor.
Hur teologisk medveten muslimen är varierar till stor grad. Vilka teologiska svar muslimen sedan kommer fram till även när den söker teologisk vägledning kommer också skilja sig beroende på hennes egna logiska och kognitiva förmåga såväl som hennes epistemologiska medvetenhet kring hur hon bearbetar information. Av vem och från vilka källor hon får sina teologiska svar ifrån påverkar också.
Även muslimer som är högt teologisk utbildade både i nutid och historiskt är inte överens om allt även om de som studerat delar ett kunskapsmässigt ramverk så innebär det inte att de är exakt överens inom alla frågor om allting.
Att veta att något är viktigt och vara överens om hur viktigt något är viktigt är i förhållande till annat är inte samma sak. Att veta att något är viktigt och hur detta ska appliceras är inte heller samma sak.
Tar vi t.ex. synen på ifall man ska be ”salah” så är alla islamiska teologer både nutida och dåtida överens (och något som nog nästan varje muslim är medveten om) om att det är något man skall göra som muslim. Hur en sådan bön däremot ska genomföras steg för steg i detalj finns det dock legitima meningsskiljaktigheter kring även bland högt utbildade och högt respekterade lärda.
Om detta gäller för bönen som är så oerhört central och något som alla muslimer känner till – hur ser det då ut för frågor som inte är lika centrala och som är mindre kända?
Muslimer är politiska
Alla människor är politiska. Muslimer är människor och därmed är även dem politiska.
Att leva är att i någon grad vara och agera politisk. Muslimer lever och är därmed i någon grad politisk och kommer i någon grad att agera politiskt.
Därmed har vi fenomenet att praktiserande muslimer kommer söka in sig i vitt skilda ideologiska politiska partiprogram bland riksdagspartierna och engagera sig. Vi har muslimer som kommer att välja att vara partipolitiskt obundna och vi kommer ha muslimer som kommer att anamma det rådande politiska systemet och vi kommer ha muslimer som kommer att vara emot hela det politiska systemet.
Att prata om ”politisk islam” blir därför konstigt. Särskilt när man väljer att definiera det och prata om det i negativa termer. Hur skulle en religion kunna vara opolitisk?
Hur klokare val av begrepp kan ena
Om man nu av olika omständigheter känner sig tvungen att särskilt behöva peka ut en grupp personer som identifierar sig som muslimer och som uppmanar till våld så kan termer som ”våldsbejakande individer som också är muslimer” vara en mer passande term. Vill man istället peka ut en grupp personer som identifierar sig som muslimer och som uppmanar mot demokrati, men som inte använder sig av våld som metod så kan termer som ” demokratiska motståndare som också är muslimer” fungera bättre.
På det viset kan man bli ännu mer specifik i sin benämning och undvika sammanblandningar och förvirring kring begreppet samt att sådana termer osakligt etiketteras på muslimer som inte passar in i en sådan beskrivning. Den överväldigande majoriteten muslimer är inte demokratiska motståndare och den överväldigande majoriteten av muslimer är inte våldsbejakande. Något som även Kristersson påpekar.
Med sådana begrepp blir det också enklare att få med muslimer i ett gemensamt arbete att verka för ett öppet och demokratiskt samhälle. Annars riskerar man att tvinga en del muslimer som vill arbeta med dessa frågor att organisera sig på annat håll i sammanhang och sammanslutningar där man är mer medvetna och mer noggranna i sina analyser, orsakssamband och benämningar på fenomen som man gemensamt vill motverka.
Med frid,
Yasri, Generalsekreterare