När jag hör ”jag é inte rädd för Corona – jag é rädd för Gud”

Antalet som läggs in på sjukhusen på IVA (intensivvårdsavdelningar) runt om i vårt land ökar och i flera regioner ser vi de högsta siffrorna sedan början av pandemin. Vi har alla ett ansvar att anstränga oss för att smittan inte ska spridas vidare.

Men, hur hänger vår ansträngning ihop med att vi teologiskt tror på Gud som allsmäktig Skapare? Det kan vara förvirrande ibland att förstå denna aspekt av vår teologi – vilket blev smärtsamt uppenbart i ett samtal med en bekant muslim i min omgivning som uttryckte likgiltighet för de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten kommit ut med kopplat till Covid-19 med motiveringen att han “inte e´ rädd för Corona” men snarare “e´ rädd för Gud”.

Att Gud är allsmäktig är en central punkt i islamisk teologi. Det innebär att ingenting sker förutom att det är Gud som aktivt skapar det. Islamisk teologi lär ut att Gud är den som ytterst orsakar varje verkan, men också att Gud har sätt som han vanligtvis skapar saker på (detta kallas sunnat Allah).  

Gud har likväl förmågan att skapa en verkan och orsakssamband annan än den vi förväntar oss. Vi upplever att eld exempelvis har en brännande verkan som gör ont om vi kommer i kontakt med den vilket är så som Gud brukar få eld att verka (sunnat Allah), men när profeten Ibrahim (Abraham), frid vare med honom, kastades in i en eld blev han varken bränd eller skadad (se Surah al-Anbiya: 68-69).  

Från teologiskt perspektiv är det helt logiskt och rationellt möjligt att det kan uppstå både en verkan av brännande eller ett svalkande kopplat till eld. Elden i sig har från islamisk teologi och epistemologi (kunskapsteori) inte någon inneboende egenkraft av “brännande”. Islams världsbild säger att det ytterst är Gud som är den Enda Sanna Orsakaren (Musabbib al-Asbaab), men att vi från förståelse av koranen och empiri (observerad erfarenhet)  oftast ser och förstår att Guds vanliga “mönster” (sunnat Allah) är att låta eld få en brännande verkan och att det utifrån det finns visdom i att utgå ifrån att det “mönstret” (Sunnat Allah) kommer fortgå i sina framtida beräkningar, men samtidigt vara öppen för att Gud inte är bunden till att förhålla sig till sitt eget “mönster” och kan närhelst Han vill ändra på det.

Gud har dock utifrån våra mänskliga observationer skapat denna värld där en specifik verkan oftast sker i samband med användandet av specifika medel på ett sätt som följer ett mönster (se Surah Yasin: 36-45) – sunnat Allah – vilket är Guds sätt att skapa så att vi rationellt kan förstå och uppleva samband i vår vardag och därmed öppnat upp dörren för det som akademiskt kallas för empirisk logik och vetenskap.  

Det är på grund av sunnat Allah som vi oftast upplever vi blir mätta när vi äter mat och hungriga om vi inte äter mat. Att vi fryser om vi går ut på vintern utan ytterkläder. På samma sätt som mat inte heller mättar i sig självt finns heller inget virus som av sig självt orsakar sjukdom. Det är ytterst Gud som skapar mättnad liksom att virus får verkan samt att vi blir friska efter att ha varit sjuka. I allt som sker finns dock en större visdom bakom som vi inte känner till. Detta är viktigt att ha klart för sig så att människan med sin okunskap inte börjar att ifrågasätta varför Gud gör det Han gör på just det sättet Han väljer att göra det på. Det vi vet om Gud är att Han är Allsmäktig, Allvetande, Barmhärtig och Nåderik, men vi vet även att Gud kommer att låta oss att utsättas för olika former av prövningar från Hans olika skapelser. Vår uppgift som människa är alltså inte att ifrågasätta Gud utan att oavsett given situation – ta vårt ansvar och anstränga oss utifrån den kunskap vi fått till att ständigt försöka göra det bästa möjliga valet.

Det finns med andra ord ingen inneboende motsättning i att sätta sin tillit till Gud (tawakkul) och att samtidigt använda de medel och handlingar som finns tillgängliga utifrån logisk härledning och empirisk vetenskap – som i sig existerar som en konsekvens av att Gud har ett specifikt mönster i hur Gud gör saker på som kallas sunnat Allah – för att anstränga sig i att försöka få ett specifikt resultat. Tvärtom så går det rent logiskt utifrån en förståelse av traditionell islamisk teologi väldigt väl ihop. 

Under Profeten Muhammads ﷺ tid kom en man och frågade Profeten ifall han skulle binda sin kamel eller om han skulle lämna den obunden sättandes sin tillit till Gud. Profeten Muhammad svarade: ”Bind den och sätt din tillit till Gud”. Hadithen finns återberättad i bland annat Jami’ at-Tirmidhi.

Att vi ska sätta vår tillit till Gud hindrar alltså inte att vi bör – och ibland måste – använda de medel som står till buds för att anstränga oss i att försöka bidra till nytta och undvika det skadliga. Detta så länge vi förtröstar oss på Gud och inte på medlen i sig.  

För att summera: Det teologiskt korrekta är att följa rekommendationerna från de som besitter empirisk och vetenskaplig kunskap om Corona-viruset! Och samtidigt sätta sin tillit och hopp till att Gud kommer försörja för dig både i detta liv och i nästa! 

Å Gud, vi ber Dig att öka oss kunskap och ge oss en förståelse för den och vägleda oss till att ha goda avsikter i våra ansträngningar samt att du skänker oss välmående och tar hand om oss i denna värld såväl som i livet efter döden, ameen! 

/ Albin, verksamhetsutvecklare
med redigering av Yasri, Generalsekreterare